Jag har de senaste veckorna infunnit mig i (formulering?) något sorts inre lugn. Jag känner en målmedvetenhet som jag inte minns att jag någonsin känt innan. Det är en konstig, främmande men bra känsla. Jag tror att det har att göra med att jag hela mitt liv vart lite osäker och tillbakadragen av mig. Jag har inte direkt vart den som synts och hörts mest eller tagit plats. Alltid väldigt blygsam. Men nu är det annorlunda. Det kanske är det här som kallas upplysning? Skit samma. Vad det än kallas är det roligt.

Jag vet inte om det var resan till Karpathos som gav mig "en knuff i rätt riktning" eller om den bara släppte loss de känslor jag hållit inom mig länge. Kanske både och? Jag tror det. Fan vad värd den resan var alltså! Jag tycker att alla borde göra en sådan resa. Det behöver inte vara till just ett typiskt "semesterställe" men bara att åka iväg själv och lära sig att det är himla skönt att vara ensam ibland också. Att det faktiskt är någonting bra. Jag tror att det är viktigt att man får känna sig helt självständig på flera olika plan. Jag gör det nu! Inte alls som förr.

I vilket fall som helst så har dessa känslor påverkat min syn på framtiden (eller så är det bara något sorts "rus" som sitter kvar och spökar). Jag har länge vart något så in i helvetes orolig för vad som ska hända framöver. Massa "tänk om..." och i allmänhet mycket negativa tankar. Tankar om att jag är otillräcklig, okunnig och osäker. Att jag ska göra folk i min omgivning besvikna. Men det funkar inte att tänka så lågt om sig själv.

Jag tror inte jag riktigt själv har fattat hur många "egoboosts" jag fått det senaste året och hur mycket de har stärkt mig. Jag har kommit in på världens bästa utbildning och väckt helt nya passioner i mitt liv, jag har fått praktik på ett ställe jag bara kunde drömma om innan, jag har knutit nya kontakter och träffat de mest underbara människorna, jag har brutit helt och hållet med människor som fått mig att må dåligt och jag har klarat mig ur situationer jag seriöst trott skulle knäcka mig helt. Jag tillåter mig själv att gå igenom detta "mantra" i huvudet ibland. Då mår jag bra och känner mig stark. Måste påminna mig själv om att jag ska sluta tänka lågt om mig själv, för de negativa tankarna spökar fortfarande ibland. Jag kan mer än jag ofta tror!

Jag har genom detta lite "ökade självförtroende" också lärt mig att känna av människor mycket bättre. Det framgår så himla tydligt nu vilka som är ens riktiga vänner. Och till dem som läser detta och känner sig träffade; Jag älskar er så himla mycket och bryr mig om er mer än ni tror. Jag är så fruktansvärt glad och tacksam för att jag har er i mitt liv och för att ni stöttat mig genom perioder som de ovan. Ni är mina stjärnor ♥

I alla fall. Kände att jag ville skriva av mig och lätta på hjärtat lite extra mycket idag. Jag unnar mig det. Så för att avsluta med några visdomsord från mig och William Shakespeare: Tänk högt och stort om dig själv och våga göra det hjärtat säger åt dig att göra - Det glada hjärtat lever längst!

/ Sofia

Så var det måndag igen och det är väl bara att gilla läget. Jag gillar att tiden går - I alla fall som det är nu. För mig är varje timme som går en timme mindre tills skolan börjar. Ja, så desperat och knäpp är jag. Hur mycket jag än tycker om mitt jobb (för det gör jag, fastän att det inte är "mitt område") så längtar jag jämt tillbaka till skolan, till alla mina vänner, till alla skratt, sjuka samtalsämnen och till kreativiteten som bara flödar i vårt kvava klassrum!

Jag längtar tillbaka till alla rutiner, alla fasta tider och att ha ett riktigt schema, hur tråkigt det än låter. Jag längtar tillbaka till matlådor och prestationsångest. CGD är bland det bästa som hänt mig och att dessutom få dela det med 19 helt fantastiska människor gör ju inte direkt saken sämre ;)

Men nog om det. Det är en vecka kvar med jobb så det är bara att bita ihop, hoppas på att ryggen håller lite till och hålla motivationen och humöret uppe! Jag har i vilket fall haft en helt fantastisk helg som på något sätt har läkt mig lite. I fredags träffade jag världens bästa Frida över mat och vin på Victoria (för att sedan dricka en löjligt dyr öl på Bryggeriet) och vi hade en jättemysig kväll med massa prat. Den tjejen kan jag berätta allt för! Lördagen spenderades enbart på vår fina altan med familjen. God mat, spel, musik, skratt, ännu mer god mat, god dricka och en familjekänsla på topp! Jag har världens bästa, tokigaste familj tror jag. Söndagen var i princip en repris av lördagen och jag klagar verkligen inte alls.

Sen helt plötsligt stod min prins på vår uppfart och var så himla fin och jag blev världens lyckligaste flicka! Ursäkta språket, men fy fan vad jag har saknat honom! Jag släppte nog inte taget om honom på hela natten tror jag. Haha!♥

Jag känner inte att skrivarkreativiteten är närvarande idag direkt så jag avslutar med det. Imorgon väntar ännu ett kvällspass, but first; sleep.

Vad har vi gjort för att förtjäna detta väder? Bosatt oss i Sverige förmodligen. Åh, vad frustrerande det är!

Slutprojekt i skolan: Strålande solsken och högsommarvärme? Ja, det tar vi!
Semester: Regn, regn, mera regn... och så lite mer regn.
När man plötsligt har massa att göra: Ja, men nu får vi allt slå till med lite sol!
Midsommar: Det kan typ vara fint väder på förmiddagen och sen lagom till första ölen, DÅ kan det börja regna!

Ja, jag är lite bitter idag. Mest för att man inte tillåts att vara somrig de få månader man ens kan vara det. MEN det lär nog snart vända. Ska försöka ta vara på den solen vi har och få lite färg idag innan det bär in till stan med Anna, gå på gratiskonsert och dricka bärs! Kul när systern är myndig, nu kan vi rangla hem tillsammans ;)

Och på tal om ingenting så blir jag lite varmare i hjärtat när jag ser den här bilden♥

Kritisk och hatisk som jag är mot vissa människors sociala beteende (fast det stannar i mitt huvud och jag är fullt medveten om att jag inte är bättre än någon annan, folk irriterar sig säkert på mig också) har jag nu kommit till ett stadie då jag bara blir väldigt, väldigt... irriterad. Jag är helt med på principen att vi är vuxna människor och alla har vi eget ansvar för vad vi lägger upp, delar och skriver och så. Tack och lov för yttrandefriheten, Sverige! MEN ibland tycker jag att vissa tar den där friheten lite väl långt. Jag tycker att man ska få dela med sig om vad man vill egentligen men ärligt talat, vem. i. helvete. bryr sig om du ätit upp din mat eller om att det är sååå jobbigt att plocka ur diskmaskinen?

Det är ingenting jag tar utifrån tomma intet, häromdagen lades det upp en bild på facebook, föreställande en helt tom tallrik och med texten "frukosten avklarad" över och för att citera en JÄTTEintressant ststusuppdatering "Åh, det är så himla jobbigt att diska! Men tur att man har diskmaskin iallafall. Fast det är så jobbigt att plocka ur den sen.." (och här lämnar jag plats för lite tystnad så att detta djupa budskap verkligen ska sjunka in.)...

Ok, så. WHO. THE. F*CK. CARES?!

Nu känns det bättre. Och för att poängtera. Jag tycker att det är helt okej att dela med sig av sitt liv och vad man gör, det är ju lite det sociala medier som facebook o.s.v. går ut på. Lägger folk upp bilder på mat är det ju betydligt mycket roligare delvis för att det oftast ser jävligt gött ut och man får inspiration, delvis för att tallriken i fråga inte är tom. Det finns ju ändå ett syfte med bilden, kort och gott. Och jag vet, jag lägger säkert upp saker folk inte bryr sig ett skvatt om heller. Jag tror till exempel knappast att majoriteten tycker att det är så kul att läsa om det jag sysslar med.

Fast jag skulle nog aldrig lägga upp en bild på ett vitt papper och skriva "Nu har jag suddat ut min teckning!" ovanför. Fruktansvärt onödigt. Less is more. Tycker jag. Period.

Rastlöshet har precis nått en helt ny nivå för mig nu; Jag har semester. Gött som fan på ett sätt men vädret sätter liksom stopp för mig. Helst av allt vill jag bara köpa en sista-minutenresa någonstans där det är varmt som in i helvete och solgaranti så det bara ryker om det! Ska fråga Anna om hon vill åka med mig, systertid slår aldrig fel!

Och på tal om syster så har lillskiten tagit studenten nu, i fredags. Det var en jättefin dag och som väntat kunde jag inte hålla tillbaka tårarna när hon sprang ut från skolan, skrikandes av glädje. Jag är så jävla blödig av mig, det är liksom en standard att jag gråter på studentutsläpp. Jag är bara så himla stolt över allihopa! Så efter utsläppet och tårarna var det dags för dem att åka flak och skrika sig halvt fördärvade - Alltid kul att se den glädjen tycker jag! Och efter det blev det mottagning hos kusinen (som också tog studenten denna dag - STORT grattis till dig!) innan det blev för-/efterfest hos oss på Herrgårdsvägen.

Det var en jättetrevlig dag/kväll och jag hoppas att min Anna också hade kul. Det verkade som det iallafall. Hur som helst är hon värd det bästa! Jag har typ permanent svällt av stolthet över henne. Haha!

Annars då? Mjah. Innerst inne njuter jag av ledigheten, trots min rastlöshet. Det är nu jag ska passa på att umgås med Jonas, vänner, familj, ta hand om mig själv och komma ikapp. Jag ser fram emot de här veckorna faktiskt! Nu blir det till att svida om till löpartights och gå en sväng runt sjön (som om jag skulle springa? Pff! Please...) och sen ta tag i dagens ärenden!

Ha en fin dag!

Nu får den här förkyldningen från helvetet fan ta och ge sig alltså! Nu är jag trött på att vara sjuk. Jag är trött på att vara trött eftersom jag knappt kunnat sova på nätterna. Och den här helgen som skulle bli så HIMLA fantastisk. Yeah right. Vinkvällen med Malin blev inställd för att jag kände mig så hängig igår och även återträffen med Boråsarna ikväll blir aldrig av för att folk är för lata för att svara på en inbjudan eller för att de typ ångrar sig i sista stund. Då blir bitchvärden (jag) pissed off och ställer in skiten istället så kan någon annan anstränga sig lite nästa gång om det ens blir någon.

Kort och gott: Ja, jag är arg. Iallafall djupt inombords. På människor. Annars är jag på gott humör idag, skulle gärna gått upp i skogen en sväng men min hals säger åt mig att vila lite till. Pyssla lite hemma och så, kanske åka till lilla Matilda och gratulera henne? Hemmaspa blir det iallafall, tycker att jag är värd det efter den här veckan.

Måtte jag bara bli frisk tills nästa vecka. Då blir det slutspurt i skolan samt bal, födelsedag och student för min fina, fina Anna! Håller tummarna och fortsätter dricka honungsvatten med citron (någon form av mirakeldryck har jag märkt!)

Härråe!

Jag och Jenny hade ett väldigt intressant samtal häromdagen. Det har verkligen etsat sig fast i mig och eftersom jag länge gått och tänkt på det har det liksom brusat upp nu. Jag blir typ... arg bara på tanken av att folk s.k. "Nöjer sig". Och för att först poängtera, det är en helt annan sak att vara genuint nöjd med tillvaron. Grattis till dem som känner så! Men att liksom nöja sig med det man har enbart för att man är rädd eller för lat för att prova på något annat, det får det att krypa i mig.

Jag har träffat mååånga människor som jobbat på en och samma arbetsplats i princip hela deras liv för att de helt enkelt nöjt sig med det. Ställer man frågan "Trivs du då?" får man svaret "Mja, njaeh. Men det är ju ett jobb liksom." Ok, det kan jag ta. "Men om du hade fått jobba med vad du ville, vad hade det varit med då?" "Ååååh, då hade jag velat bli veterinär!" ... Ja, men varför har du inte blivit det då?!

Det kanske var ett kasst exempel men min poäng är att jag FÖRSTÅR inte varför folk inte följer sina drömmar. Tänk att få jobba med någonting du verkligen älskar! Det är inte det minsta farligt att försöka. Skriv in dig på den där kursen! Läs det där drömprogrammet du så länge funderat på att göra. Hoppa fallskärm om du så länge velat det.

Samma gäller att ge sig ut i världen. Jag säger inte att jag är världens mest beresta, världsvana människa men jag har testat mina vingar en hel del iallafall. Det var läskigt att ge sig ut på tågluffen till en början men fy fan vad glad och stolt jag är att jag gjorde det. Jag växte verkligen som människa den sommaren. Det är något jag uppmuntrar alla att göra!

Sen finns de där människorna som, trots en hel värld att upptäcka framför deras fötter, nöjer sig med Sverige som de endast lämnat en gång innan och de var "när vi åkte till köpenhamn över dagen!" (och det var ett citat, ja) Jag får bara lust att skaka om dessa människor och skrika "NI FATTAR INTE VAD NI GÅR MISTE OM!"

"Men jag trivs så bra hemma så!"... Ja, men samtidigt sitter du och kollar på Packat & Klart, suckar och säger "fan vad gött det där såg ut, du." Sverige är en i många bemärkelser fantastiskt land, ja. Men det finns så otroligt mycket mer utanför våra gränser. Ingen människa kan säga att hen (ett fantastiskt ord tycker jag) är nöjd förrän hen har sett och gjort allt hen vill se och göra. Jag ryser bara vid tanken av att jag sitter i min slitna fotölj på ålderns höst och säger till mig själv: Jag skulle åkt till Rom den där sommaren. Men nu är det för sent. Och nu dör jag.

Jag vill inte sitta här och säga åt folk vad de ska göra med sina liv: Det fina är att folk kan göra PRECIS hur dem vill med tiden de fått här på jorden. Jag tänker iallafall att utnyttja min tid till fullo. Jag tänker då iallafall inte dö nyfiken.

Det är jag det. I dubbel bemärkelse. Sitter just nu med lila mousse i håret för att mitt hår inte ska bli så gult den här gången. Ja, jag har gjort det igen. Jag har blekt det där virrvarret uppe på huvudet som folk kallar hår. Jävligt dumt egentligen. Det är ju redan så slitet att antalet hårtoppar dubblerats och att begreppet "tovor" har nått en helt annan nivå. Yeah.

Men ska man vara fin(?) får man lida pin! Kände i vilket fall att jag ville fräscha till det lite nu inför sommaren och alla skojsigheter som väntar; klassfest, födelsedagsfest x 2, balfotografering och studenter hit och dit. Finner tillvaron rätt tillfredsställande faktiskt. Och jag luktar rengöringsmedel. ^^

Det där med att kroppen verkligen vänjer sig vid rutiner tycker jag både har sina för- och nackdelar. Jag tycker att det är asnice att vakna på morgonen och veta att man har mycket att göra på dagen, att man gör någon nytta. Sedan jag började skolan har min "aktivitetsnivå" höjts något kolossalt! Förr tyckte jag bara att det var nice att göra ingenting, nu blir jag rastlös bara av tanken att göra just ingenting.

Samma gäller sömnen. Jag försöker ibland pressa mig själv och hålla mig vaken liiite till så att jag ska kunna sova ut en längre stund morgonen efter - men jag vaknar bara samma tid ändå. 07.00. Fakk. Så istället för att sova längre sover jag bara mindre på helgerna. Och vaknar alltid irriterad över att jag bara vill sova längre fast jag innerst inne vet att det är omöjligt att somna om.

Dagens I-landsproblem, jag vet. Och ett ännu större problem är att jag har haft konstant huvudvärk i 2 dagar nu, trots huvudvärkstabletter, mycket vatten och otaliga försök att varva ner. Så nu sitter jag här med världens rastlöshet och en panna som pulserar. Tänkte faktiskt dra till gymmet idag men det känns inte så ultimat just nu. Kanske in fridfull promenad uppe i skogen hade gjort susen?

Nu blev det ett sånt där långt jävla inlägg IGEN! Förlåt. Det är så mycket som cirkulerar inne i skallen.

Har slitit som en jag-vet-inte vad-idag. Fullt upp i skolan inför frukostmötet, vilket resulterar i att fixa klassens bilder, skriva ut allt på världens monsterskrivare, fixa till sina egna bilder, rendera ut ännu fler samt fixa det sista för hemsidan. Jag blir trött bara av att tänka på att imorgon kommer att se likadan ut. Men trots mycket slit så har jag haft en rolig dag idag - När Ludvig dansade riverdance till Marilyn Mansons Beautiful People skrattade jag så att det värkte i kinderna och även lunchen bjöd på många skratt. CG11's humor är av det konstigare slaget. Skönt att ha något gemensamt med så många på samma gång!

Så inte nog med att jag satt i skolan till typ 18.30. Jag fick tummen ur och gick till gymmet där hela Lindholmen tycktes befinna sig på en och samma gång. Tror att varenda maskin var upptagen, men jag lyckades ändå norpa åt mig en crosstrainer. Helt meninglöst egentligen; jag blev bara så himla stressad av allt folk, fick ingen ro, så det blev inte långvarigt. Och när jag ändå var där passade jag på att sola och basta lite så nu känner jag mig lite som på tågluffen i somras: Bränd, lite halvsunkig och så förbannat trött. Jag ska slå vad med mig själv att jag somnar inom fem minuter från och med att jag lägger huvudet på kudden.

Ska avsluta denna kvällsnovell (jag måste försöka hålla mig kort när jag skriver känner jag lite sådär spontant) med att säga att jag saknar min Jonas väldigt mycket just nu. Jag önskar att han var här och höll om mig tills jag somnat och dreglat lite på hans bröst. Inatt får jag nöja mig med att dregla på mina kuddar istället.

Godnatt

Det har den här helgen bjudit på! ...När jag hör Gott & Blandat kan jag för övrigt inte sluta att tänka på en "fadder" vår klass hade när vi började på Högskolan i Borås. De ska ju ha så himla fiffiga namn, de där faddrarna. Det hade vart en sak om hon faktiskt var go och blandad men hon var bara som de där lakritsarna med massa hål i - tråkiga. En sån där man bara äter för att bli av med. Men jag tror hon tyckte att hon själv var en riktigt saltlakrits. Systembolaget var tydligen hennes (och aaaaaalla andra studenter i borås "andra hem"!) Lite galen sådär. Lite salt och crazy. Uääh! Jag spyr på sådana människor som ska göra sig till så.

Iallafall. Det har vart en väldigt mysig helg (måste komma på någon synonym till mysig för att kunna variera mig. Gaaah!) med på tok för mycket onyttigheter egentligen. Jag som kände mig så stolt i fredags när jag ställde mig på vågen och såg att jag gått ner 3 kilo - Det är numera något jag fasar är ett minne blott. Jag tänker inte ställa mig där igen på ett tag känner jag lite spontant. Det får bli gymmet imorgon. Imorgon börjar mitt nya liv. Igen. För femtioelfte gången i år.

Jag har för övrigt tagit mig friheten och köpt mig en bok den här månaden. Mia Skäringers Dyngkåt och hur helig som helst. En liten tunn bok som man kan streckläsa på en dag men som förändrar ens syn på tillvaron resten av livet. Eller ja, det kan jag ju bara gissa mig till, men herre, vilken inspirationsskälla hon är! Hon är min nya idol.

Jag tycker verkligen att det är fascinerande hur mycket ett par skor med höga klackar kan lyfta både outfit och kroppshållning. Men oj, vad det också kan ha motsatt effekt! Jag såg en tjej på stan idag som hade vågat på sig ett par rätt höga klackar - som var alldeles för höga för henne. Ok, det är väl kanske en vanesak att gå i högklackat men den här tjejen kunde inte gå ordentligt över huvud taget. När jag såg henne på håll trodde jag helt ärligt att det var någon som skadat benet.

Känner mig som värsta bitchen här nu som sitter och snackar skit. Men jag går hellre normalt i mina platta converse än ranglar runt på klackar, även om de så vart världens snyggaste. 'Nuf said.

Jag har sagt det förr och jag säger det igen; Jag har en så fin klass! Helt galet sköna människor med så otroligt olika personligheter blir en riktigt härlig mix! Den mest trista, gråa vardagen lyses upp av dem och varje dag bjuder på skratt. Jag trivs som fisken i vattnet! Kul utbildning + skön klass = awesomeness!

Vi har börjat slipa lite på en ny klassfest inom kort, det ska bli kul! Spekulationer gick om att vi kanske kunde få låna ett av skolans uppehållsrum och hur lame det än låter så är det ett perfekt ställe att börja kvällen på. Det enda man behöver är musik, öl och en soffa så varför hålla på att trängas på en klubb som tar 120:- i inträde, typ 70 spänn för en öl och där man inte kan prata i en normal samtalston ändå? Och om man vill dansa då? Ptja, ett uppehållsrum som detta har ju hur mycket plats som helst för det plus att vi får bestämma musiken själva! Win win änna!

Det duger fin-fint som ett ställe att starta på, som sagt. Känner jag mina älvor rätt drar vi vidare till 2:a Långgatan sen ;) ...Och nu kom jag på mig själv med att planera något vi knappt hunnit planera än. Doh! >.<

Jag trodde faktiskt att jag en dag skulle bli av med min spindelfobi bara sådär. Någon dag borde det ju hända att man inte känner någonting, menar jag. Idag var inte denna dag. Fy fa-an vad jag hatar spindlar! Det satt en riktig tjockis på hallväggen idag och jag fick t.o.m gåshud på benen.

Jag har försökt att utmana ödet lite och faktiskt stannat upp och tittat på spindlar (hur sjukt det än låter) för att övervinna min rädsla men jag börjar ge upp det nu. Det funkar bara inte! Jag får gåshud, hjärtklappning och mår illa som bara den när jag ser en sån där äcklig husspindel. Rätt löjligt för något som är liksom såhär
|--------------------------------| litet (eller för jävla stort enligt mig!) Usch!