Jag och Jenny hade ett väldigt intressant samtal häromdagen. Det har verkligen etsat sig fast i mig och eftersom jag länge gått och tänkt på det har det liksom brusat upp nu. Jag blir typ... arg bara på tanken av att folk s.k. "Nöjer sig". Och för att först poängtera, det är en helt annan sak att vara genuint nöjd med tillvaron. Grattis till dem som känner så! Men att liksom nöja sig med det man har enbart för att man är rädd eller för lat för att prova på något annat, det får det att krypa i mig.

Jag har träffat mååånga människor som jobbat på en och samma arbetsplats i princip hela deras liv för att de helt enkelt nöjt sig med det. Ställer man frågan "Trivs du då?" får man svaret "Mja, njaeh. Men det är ju ett jobb liksom." Ok, det kan jag ta. "Men om du hade fått jobba med vad du ville, vad hade det varit med då?" "Ååååh, då hade jag velat bli veterinär!" ... Ja, men varför har du inte blivit det då?!

Det kanske var ett kasst exempel men min poäng är att jag FÖRSTÅR inte varför folk inte följer sina drömmar. Tänk att få jobba med någonting du verkligen älskar! Det är inte det minsta farligt att försöka. Skriv in dig på den där kursen! Läs det där drömprogrammet du så länge funderat på att göra. Hoppa fallskärm om du så länge velat det.

Samma gäller att ge sig ut i världen. Jag säger inte att jag är världens mest beresta, världsvana människa men jag har testat mina vingar en hel del iallafall. Det var läskigt att ge sig ut på tågluffen till en början men fy fan vad glad och stolt jag är att jag gjorde det. Jag växte verkligen som människa den sommaren. Det är något jag uppmuntrar alla att göra!

Sen finns de där människorna som, trots en hel värld att upptäcka framför deras fötter, nöjer sig med Sverige som de endast lämnat en gång innan och de var "när vi åkte till köpenhamn över dagen!" (och det var ett citat, ja) Jag får bara lust att skaka om dessa människor och skrika "NI FATTAR INTE VAD NI GÅR MISTE OM!"

"Men jag trivs så bra hemma så!"... Ja, men samtidigt sitter du och kollar på Packat & Klart, suckar och säger "fan vad gött det där såg ut, du." Sverige är en i många bemärkelser fantastiskt land, ja. Men det finns så otroligt mycket mer utanför våra gränser. Ingen människa kan säga att hen (ett fantastiskt ord tycker jag) är nöjd förrän hen har sett och gjort allt hen vill se och göra. Jag ryser bara vid tanken av att jag sitter i min slitna fotölj på ålderns höst och säger till mig själv: Jag skulle åkt till Rom den där sommaren. Men nu är det för sent. Och nu dör jag.

Jag vill inte sitta här och säga åt folk vad de ska göra med sina liv: Det fina är att folk kan göra PRECIS hur dem vill med tiden de fått här på jorden. Jag tänker iallafall att utnyttja min tid till fullo. Jag tänker då iallafall inte dö nyfiken.