Idag är en stark dag! Jag ska vara så hurtig att jag t.o.m åker till skolan när jag egentligen är ledig för att jobba (eller så får jag skylla mig själv för att jag säckat efter lite jobbigt mycket). Men vill bara bli av med alla rester så att jag kan njuta av helgen till fullo! Åååh, vad jag längtar!

Innan skolan blir det dock några snabba ärenden på stan. Jag vet inte vad som hänt med mig på senaste men jag bara ÄLSKAR att gå på stan och kika i affärer. Jag behöver inte köpa något - fast det blir så himlans mycket roligare när man gör det! Men iallafall. Jag har haft några fina dagar denna vecka; i tisdags var jag och Jonas på Vino Pasta och hade en jättemysig middag (bästa pastan jag ätit!) innan jag (da-da-da-daaaaa!) införskaffade mig en iPhone - Jag är fast på alla tänkbara plan. Igår mötte jag upp mina fina tjejer i Kungälv för fika på Tant Rut innan vi gick till Sara, drack lite vin och hade en jättemysig kväll! Åh, SOM jag saknat er, tjejer! Lite vardagskvalitet så! Det trivs jag himla bra med, måste jag säga.

Nu blir det till att göra i ordning sig för dagen! Haregötthaj.

Något som är väldigt typiskt mig är att gå runt på stan och kolla ut saker som jag vill ha - och det är måånga saker - men när jag väl har pengarna till att köpa detta så vill jag helt plötsligt inte ha någonting typ. Helt plötsligt var den "där jättefina skjortan inte så värst fin ändå och de där skorna som var att döda för kan jag lika gärna vänta med att köpa." What's wrong with me? Min efterlängtade shoppingtur idag blev inte alls så crazy som jag hade hoppats på. Haha! Nåväl. Jag kom i vilket fall hem med en (annan) skjorta och ett par jeans. BAZINGA!

Dagarna går för övrigt för jävla fort nu när skolan dragit igång - på gott och ont. Skoldagarna är kortare än arbetsdagarna men ändå har jag mindre fritid över. Fattar inte hur det går ihop. Men i vilket fall så närmar sig helgen (ja, jag planerar helgerna redan första dagen efter helg) och det ska bli så himlans roligt att jag nästan spricker av förväntan! På fredag kommer min älskade faster och kusin hit från Grekland (for good!) och sen blir det förhoppningsvis finbesök från Lidköping i samma veva vilket i sin tur leder till några bäss och andra trevligheter på lördagen och på söndag fyller min lilla pappa år och då ska vi fira honom. Yäy!

Jag ÄLSKAR att ha roligheter att se fram emot! Imorgon ska jag och Jonas äta italiensk, romantisk middag och bara ha lite egentid och mys (där kom det igen; mys.) Nu ska jag hoppa in i duschen, äta lite kvällsmat och kolla säsongsavslutningen av True Blood. Ammagadd! Måste det ta slut när det är så spännande?!



Peace & Love
/Sofia

Jag har de senaste veckorna infunnit mig i (formulering?) något sorts inre lugn. Jag känner en målmedvetenhet som jag inte minns att jag någonsin känt innan. Det är en konstig, främmande men bra känsla. Jag tror att det har att göra med att jag hela mitt liv vart lite osäker och tillbakadragen av mig. Jag har inte direkt vart den som synts och hörts mest eller tagit plats. Alltid väldigt blygsam. Men nu är det annorlunda. Det kanske är det här som kallas upplysning? Skit samma. Vad det än kallas är det roligt.

Jag vet inte om det var resan till Karpathos som gav mig "en knuff i rätt riktning" eller om den bara släppte loss de känslor jag hållit inom mig länge. Kanske både och? Jag tror det. Fan vad värd den resan var alltså! Jag tycker att alla borde göra en sådan resa. Det behöver inte vara till just ett typiskt "semesterställe" men bara att åka iväg själv och lära sig att det är himla skönt att vara ensam ibland också. Att det faktiskt är någonting bra. Jag tror att det är viktigt att man får känna sig helt självständig på flera olika plan. Jag gör det nu! Inte alls som förr.

I vilket fall som helst så har dessa känslor påverkat min syn på framtiden (eller så är det bara något sorts "rus" som sitter kvar och spökar). Jag har länge vart något så in i helvetes orolig för vad som ska hända framöver. Massa "tänk om..." och i allmänhet mycket negativa tankar. Tankar om att jag är otillräcklig, okunnig och osäker. Att jag ska göra folk i min omgivning besvikna. Men det funkar inte att tänka så lågt om sig själv.

Jag tror inte jag riktigt själv har fattat hur många "egoboosts" jag fått det senaste året och hur mycket de har stärkt mig. Jag har kommit in på världens bästa utbildning och väckt helt nya passioner i mitt liv, jag har fått praktik på ett ställe jag bara kunde drömma om innan, jag har knutit nya kontakter och träffat de mest underbara människorna, jag har brutit helt och hållet med människor som fått mig att må dåligt och jag har klarat mig ur situationer jag seriöst trott skulle knäcka mig helt. Jag tillåter mig själv att gå igenom detta "mantra" i huvudet ibland. Då mår jag bra och känner mig stark. Måste påminna mig själv om att jag ska sluta tänka lågt om mig själv, för de negativa tankarna spökar fortfarande ibland. Jag kan mer än jag ofta tror!

Jag har genom detta lite "ökade självförtroende" också lärt mig att känna av människor mycket bättre. Det framgår så himla tydligt nu vilka som är ens riktiga vänner. Och till dem som läser detta och känner sig träffade; Jag älskar er så himla mycket och bryr mig om er mer än ni tror. Jag är så fruktansvärt glad och tacksam för att jag har er i mitt liv och för att ni stöttat mig genom perioder som de ovan. Ni är mina stjärnor ♥

I alla fall. Kände att jag ville skriva av mig och lätta på hjärtat lite extra mycket idag. Jag unnar mig det. Så för att avsluta med några visdomsord från mig och William Shakespeare: Tänk högt och stort om dig själv och våga göra det hjärtat säger åt dig att göra - Det glada hjärtat lever längst!

/ Sofia

Idag har jag bestämt mig för att ha en riktig Lazy Wednesday (det klingar inte ens bra, men det lät coolt i mitt huvud). Och ja. Det var ju inte direkt längesedan jag hade en lazy day. 3 dagar sen närmare bestämt. Haha! Men fan. Är man ledig och solen skiner med sin närvaro - varför inte? Jag ska inta ryggläge på altanen (för att varva med magläge emellanåt - det är den enda ansträngningen jag kommer att göra) med en bra bok, lite musik och bara vara.

Jag har för övrigt sovit allt annat än bra i natt. Jag har lyckats med (det inte alltför ovanliga för mig) att skrämma upp mig själv riktigt ordentligt och när jag gör det blir jag typ seriöst paranoid. Jag fick nämligen höra häromdagen att det spökar hemma hos en av våra vårdtagare (ja, jag är seriös och det är arbetskamraterna som sa det också). Flera har, oberoende av varandra, sett saker där så det känns ju inte direkt jättebra och lättsamt att gå dit. Usch.

Jag är egentligen lite kritisk mot sånt här men ändå tror jag delvis på att "spöken" av någon sort faktiskt finns. Eller i alla fall någon form av "laddning" i luften som vi levande kan känna av. Min faster berättade för mig, att efter att farmor hade gått bort, kunde hon känna och se henne flera gånger. Små saker som att fåtöljen farmor brukade sitta i kunde börja knaka utan att någon satt där, att se rörelser i hallen när ingen annan var hemma och att det plötsligt kunde bli helt iskallt om hennes lår. Det sista förklarade hon som att det också blev ett "tryck" på benen - precis som om någon satte sig i hennes knä.

Det som jag tycker är roligast med allt det här är att min faster är så jävla cool med det. En annan hade ju fått hjärtinfarkt och förblivit galen men hon var helt lugn och sa till sig själv "Nu är mamma här hos mig!" Men jag antar att man infinner sig i någon sorts acceptans och öppensinnighet (jag kommer på egna ord i brist på annat) när man är sådär andlig av sig som min faster är. Jag beundrar henne för det fastän jag nog inte hade vågat vara det själv - Något säger mig att mina nerver inte hade klarat av att se farmor sitta i min fotölj, hur mycket jag än saknar henne.

Nä. Nog om det. Nu ska jag sluta skrämma upp er (Malin) och göra i ordning en riktigt ordentlig frukost och njuta av solen! Ha en fin dag!

Så var det måndag igen och det är väl bara att gilla läget. Jag gillar att tiden går - I alla fall som det är nu. För mig är varje timme som går en timme mindre tills skolan börjar. Ja, så desperat och knäpp är jag. Hur mycket jag än tycker om mitt jobb (för det gör jag, fastän att det inte är "mitt område") så längtar jag jämt tillbaka till skolan, till alla mina vänner, till alla skratt, sjuka samtalsämnen och till kreativiteten som bara flödar i vårt kvava klassrum!

Jag längtar tillbaka till alla rutiner, alla fasta tider och att ha ett riktigt schema, hur tråkigt det än låter. Jag längtar tillbaka till matlådor och prestationsångest. CGD är bland det bästa som hänt mig och att dessutom få dela det med 19 helt fantastiska människor gör ju inte direkt saken sämre ;)

Men nog om det. Det är en vecka kvar med jobb så det är bara att bita ihop, hoppas på att ryggen håller lite till och hålla motivationen och humöret uppe! Jag har i vilket fall haft en helt fantastisk helg som på något sätt har läkt mig lite. I fredags träffade jag världens bästa Frida över mat och vin på Victoria (för att sedan dricka en löjligt dyr öl på Bryggeriet) och vi hade en jättemysig kväll med massa prat. Den tjejen kan jag berätta allt för! Lördagen spenderades enbart på vår fina altan med familjen. God mat, spel, musik, skratt, ännu mer god mat, god dricka och en familjekänsla på topp! Jag har världens bästa, tokigaste familj tror jag. Söndagen var i princip en repris av lördagen och jag klagar verkligen inte alls.

Sen helt plötsligt stod min prins på vår uppfart och var så himla fin och jag blev världens lyckligaste flicka! Ursäkta språket, men fy fan vad jag har saknat honom! Jag släppte nog inte taget om honom på hela natten tror jag. Haha!♥

Jag känner inte att skrivarkreativiteten är närvarande idag direkt så jag avslutar med det. Imorgon väntar ännu ett kvällspass, but first; sleep.