Jag vet inte om detta är ett genidrag eller total galenskap från min sida men imorgon drar jag iallafall till mitt älskade Grekland, till fina, lilla Karpathos som ligger mig så varmt om hjärtat! Ska vara sådär superegoistisk och själslig och ta vara på varenda minut. 

Ändå känns det här väldigt läskigt. Jag har aldrig rest själv liksom. Ena stunden är jag jätteglad och stolt över mig själv för att i nästa stund övergå i panik med tankar som "Vad i helvete tänkte jag med?!" De positiva tankarna har dock övertaget och fastän att jag förmodligen inte kommer att kunna sova i natt så känner jag inombords att det kommer att bli bra när jag kommer ner. Allting kommer att bli jättebra.

Jag ska rensa systemet helt och hållet. Starta om med full kraft och energi. Ta vara på och ta mig an saker. Inte fega ur. Ta hand om mig själv och göra vad jag vill, hur jag vill, när jag vill. Jag har velat åka iväg härifrån (surte, du är mitt älskade hem men du är faktiskt fruktansvärt tråkig) länge och jag antar att det här är ett gyllene tillfälle. Ett glapp i jobbschemat var egentligen allt som behövdes för att kicka igång mig. Jag känner mig ändå peppad på det här. Jag vet att den här veckan förmodligen kommer att förändra mitt liv och min syn på mycket. Och det känns bra och skrämmande på samma gång.

Jag har senaste året insett mer och mer att jag måste tänka högre om mig själv, att jag kan mer än vad jag ofta tror. Och jag har överraskat mig själv vid flera tillfällen. Positivt överraskad. Detta är ett sådant tillfälle. Jag har nog aldrig känt mig så modig, självständig, spontan och fullkomligt vrickad som jag gör nu. En salig blandning som på något vänster ger mig en liten adrenalinkick.

Så nu blir det en vecka med sol, bad, god mat, trevliga människor (förhoppningsvis) och storslagen natur! Men först; pcka ner alldeles för mycket kläder i resväskan!